Trädgårdens struktur: att skapa trädgårdsrum

För att en trädgård ska kännas som en intressant plats där man kan trivas behöver den ha "väggar" och "tak". Med andra ord: den behöver ha en struktur, en stomme. Den första fråga jag skulle ställa mig inför ett trädgårdsprojekt är: Finns här någon stomme?

Om det finns en stomme; ett "tak" i trädgården, i form av äldre uppvuxna kronträd, är det en bra idé att vårda den stommen och tänka sig noga för innan man börjar ändra den. Ett uppvuxet träd är en mycket värdefull tillgång som det tar många år att skapa — såvida man inte är beredd att lägga ut en mindre förmögenhet på att köpa ett. Och riktigt stora träd går det knappast att flytta till något pris.

Man med motorsåg

Trots det tycks det börja klia i fingrarna på vissa människor av lust att ta fram motorsågen så snart de ser ett stort träd. Exempelvis fanns det en gång en stor och vacker hästkastanj i en villaträdgård här i trakten. Trädet var en prydnad inte bara för ägaren, men också för de närmaste grannarna.

En dag såldes villan till några nyrika personer, och det dröjde inte länge förrän de låtit ta bort inte bara den stora hästkastanjen utan istort sett allt annat som växte i trädgården inklusive en del äldre fruktträd. På den tomma yta som blev resultatet anlades det en enorm gräsmatta.

Och inte nog med det. Man satte upp ett högt plank mot granntomten, och förbjöd uttryckligen grannarna att låta något växa mot sin sida av planket. Så oerhört fientligt inställda var dessa människor till allt växande; förutom då sin golfbaneliknande gräsmatta.

Man kan skaka på huvudet åt sådana individer och undra varför de egentligen skaffat en villa med stor trädgård. För oss andra, som ser en trädgård som en tillgång och inte något värdelöst som ska utplånas, är detta ett varnande exempel. Det tar många år att skapa en uppvuxen trädgård, men att förstöra den går snabbt och enkelt — det klarar vilken idiot som helst.

Ovan: Frukter av bärapel, Malus baccata

Stora träd, trädgårdens "tak", är alltså något att vårda och värna om. Men det finns fler sätt att skapa struktur i en trädgård.

Häckar och spaljéer kan exempelvis användas för att dela in trädgården i flera mindre rum — de kan alltså tjäna som "väggar". Man kan vinna mycket med att skapa sådana trädgårdsrum. Dels känns platsen större när man inte med ett ögonkast kan överblicka allt utan måste förflytta sig mellan olika rum för att se vad som finns att se. Och dels kan man låta de olika rumsbildningarna få olika karaktär utan att resultatet känns plottrigt, när de är visuellt åtskilda.

Ännu en fördel med häckar och spaljéer är att de bryter vinden, vilket uppskattas av både växter och människor. En blåsig plats känns inte välkomnande, där sätter man sig inte gärna ner för att vila. Likaså är många gröna växter känsliga för blåst, i synnerhet om de står nära nordgränsen för sin härdighets-zon.

Under arbetet på mitt pågående projekt vid Uppsala Waldorfskola har jag noterat att platsen ofta utsätts för kraftiga vindar västerifrån. Därför har jag satt upp ett par höga fristående spaljékonstruktioner för att bryta blåsten från det hållet. Dessutom skapar dessa spjälverk, som ska täckas av vårblommande klematis, ett delvis avskilt rum.

Om häckar... klippta, friväxande; vintergröna, lövfällande; höga, låga...

I en vanlig villaträdgård används häckar för det mesta bara vid tomtgränsen, som gränsmarkering och insynsskydd. Men en häck kan alltså även användas för att dela upp en trädgård i olika rum. Det kan räcka med en rätt låg häck på sisådär en meter för att skapa rumskänsla i en mindre trädgård.

I en trädgårdsbok jag läste för länge sedan stod det om häckar ungefär att "...man bara ställer några buskar i en rad, så har man en häck". Tekniskt sett korrekt, men ändå så fel!

Syftet med en häck brukar ju vara att få en effektiv avgränsning mellan två platser, och då kan man inte ta vilken sorts buskar som helst. Busk-arter eller sorter som växer mycket glest och utbrett är tex. inte vidare lämpliga. Och till klippta häckar krävs det förstås att växtmaterialet dels tål klippning och dels reagerar på ett ändamålsenligt sätt, dvs. genom att bilda ett tätt grenverk.

Erfarenheten har visat vilka växter som uppfyller de kraven.

Thujahäck — grön & smal året om

Det finns två grundtyper av häckar: klippta och friväxande. Fördelen med en friväxande häck är förstås att den inte behöver klippas; å andra sidan blir friväxande häckar ofta rätt utrymmeskrävande. Ett bra alternativ om man vill ha en tät och smal häck, och som dessutom inte kräver så mycket klippning, är en thujahäck.

Det finns pelarformiga sorter av thuja, tex. Thuja occidentalis "Fastigiata", som alldeles av sig själva bildar en smal häck utan nämnvärt behov av klippning på sidorna. Man bestämmer häckens sluthöjd genom att toppa den.

En sådan häck fungerar året runt som skydd mot både blåst och insyn. Avenbok kan användas på liknande sätt, förutom att en avenbokhäck är lövfällande och därför blir glesare under vinterhalvåret.

En annan klassisk häckväxt är liguster. Ligusterhäckar måste klippas regelbundet, helst ett par gånger om året, men de blir då mycket täta och prydliga.

Granhäckar bildar massiva volymer

Ännu en klassisk häckväxt: vanlig svensk gran. Granen är härdig långt uppe i nordligaste Norrland och en granhäck skyddar effektivt mot det mesta. Nackdelen är att den måste hållas efter med regelbunden klippning — och ändå blir tämligen bred med tiden.

Man måste nämligen hela tiden undvika att klippa in den för hårt, då den inte bildar nya skott på gammal ved.

Det klarar däremot idegran, som därför är en oerhört användbar häckväxt i de delar av landet där den är härdig. Här i Uppsalatrakten ser jag nästan aldrig några idegranhäckar (förutom i Stadsparken, se nedan), trots att det finns flera sorter som är härdiga i denna klimatzon.

Vill man ha en riktigt taggig och elak häck, som håller inkräktare borta, kan man tex. välja hagtorn eller berberis.
Hagtorn kan utvecklas till en rätt hög häck, som är försedd med flera centimeter långa sylvassa taggar (egentligen tornar, dvs. ombildade skott). En berberishäck blir inte fullt så hög, men har taggar som synålar i riklig mängd — av egen erfarenhet vet jag att de utan vidare kan punktera ett cykeldäck.

Idegranhäck i Stadsparken, Uppsala

Idegranen, Taxus baccata, har urgamla anor som prydnadsväxt. I Sverige finns den vildväxande endast nära kusterna i de sydligaste landskapen.

Av idegran finns det många selekterade trädgårdsformer med varierande härdighet, ofta rör det sig om hybrider med den japanska idegranen, Taxus cuspidata.

Hybriderna betecknas på latin som Taxus x media. "Hillii" och "Adams" är bra och populära busk-aktiga odlingsformer, lämpliga som häckväxter.

Idegranen används nästan alltid som klippt häck, och eftersom den tål klippning så bra ända in på gammal ved är den också mycket använd för figurklippning, på engelska kallat "topiary".

Kontakta mig | Sajtkarta